Welcome dear Lariam!

I will continue writing this blogg in English, at least partly, as quite a few people have asked me to do so. So what is new? Have I received my passport? No, not yet… still waiting and hoping. Seven days until take off. My mind is filled with emotions. I am excited, happy and nervous about arriving in Grand Popo, meeting my colleagues, finding a home, copying with the heat and simply making a new everyday life for me there. I am also realizing that I am leaving, which includes good-byes. Most of the times I don’t find it that hard, as I always come back and I am used to leaving Åbo, and leaving in general. The close people around me are also used to it. It is moi moi, see you later. This time it doesn’t feel quite the same. People seem to worry about me more and I seem to worry about the fact that certain things simply won’t be the same when I return. But that is one part of leaving and returning, sometimes things are the same and other times everything seems different. Life goes on, right?

I started taking Lariam today, which is an anti-malaria medicine. You have to take it one week before arriving to the area and 4 weeks after, so all in all I am stuck with Lariam for 8 months, oh joy. Why is that bad? Well Lariam is a heavy drug that makes most people feel bizarre in several ways. Last time I took Lariam for a few months I had hallucinations and paranoia. Not often but always once week at the so called Lariam pill day, as you only take it once a week. Being at the Cambodian country side with paranoia is not something I recommend. Luckily I wasn’t alone.

I found an information site that is fully devoted to Lariam but mostly against taking it. This is what is said about Lariam: “Mefloquine may have severe and permanent adverse side-effects. It is known to cause severe depression, anxiety, paranoia, nightmares, insomnia, seizures, peripheral motor-sensory neuropathy, vestibular (balance) damage and central nervous system problems. For a complete list of adverse physical and psychological effects — including suicidal ideation — see the most recent product information. Central nervous system events occur in up to 25% of people taking Lariam, such as dizziness, headache, insomnia, and vivid dreams. In 2002 the word "suicide" was added to the official product label, though proof of causation has not been established.” What a lovely drug! Other Nordic countries actually don’t prescribe it anymore. There are other anti-malaria medicines that don’t cause this many side effects but the down side is that they cost about three times more. It is impossible for me to pay 500-600 euro only for anti-malaria medicines, so I am stuck with Lariam. If you are lucky all the side effects you get are exceptionally powerful erotic dreams.

Många käppar i hjulet

Käppar i hjulet får en att hålla andan, känna pulsen stiga och visionera kring allt som kan gå snett. Käppen som hamnade i hjulet var denna gång av det kraftiga slaget. Jag mailade försäkerhets skull i förrgår till Benins ambassad i Danmark eftersom jag inte sett röken av mitt pass innehållande visum som borde ha anlänt en vecka sedan. Jag hade skickat det i rekommenderat brev och kunnat konstatera att det kommit fram till Charlottenlund den 24 nov, finemang tänkte jag. Benins ambassad svarar på följande vis:

Dear Madam,
I am sorry to inform you that we haven't received any passport from you. It must have gone lost in the mail.

Kind regards
EMBASSY OF BENIN IN DENMARK

Jaha! Hur kommer det sig att ett rekommenderat brev försvinner spårlöst? Tänk att tanken inte hade slagit mig att det faktiskt kunde bli stulet i danmark, nej sidu, sånt händer ju inte i norden.. nähä. Posten i Danmark bekräftade att det nog blivit stulet och sannolikt sålt, inom trafficking. Jag hoppas att passet kom till någon som behövde det för att fly och inte till någon som skulle bli smugglad nånstans och säljas. Fan.

Skulle jag ha mycket tid så är detta snarast en kostadsfråga men nu är min avfärd 2 januari så nu handlar det om att hinna skaffa nytt pass, visum ansökningar, vaccinationsintyg, passfoton, danska kronor och skicka alltsammans pånytt till DK och dessutom hinna få det tillbaka. Jag vill påminna om att det är juletiden. Fick igår på morgonen rusa till polisen, ansöka om ett express pass som är färdigt samma dag i Helsingfors, skicka ett foto per e-mail till en foto butik i hesa som kunde göra det till passfoton så att pappa kunde hämta det och på det sättet ha passfoton av mig samma dag, och faxa ansökningarna till mammas jobb. Sedan var det upp till pappa att hinna med allt. Köra runt Helsingfors. Det blev en snygg byrokrat runda. Han flängde omkring och meddela mig med jämna mellanrum hur det hela framskred. Kl.17 samma dag efter att han jagat Fed Express i vanda pga han inte fick skicka iväg fanskapet från DHL kontoret i centrum för de sett att han hade danska kronor i brevet så fick jag meddelandet: "Putkessa on! 58 euro, brevet hann med kvällens flyg" Pust!

Nu gäller det att hinna få det tillbaka. Jag känner hopp, det kommer att fixa sig. Detta påminde mig om när jag skulle åka iväg på 3 månaders asien äventyr med transibiriska järnvägen och lyckades få Åbo-Helsingfors tågbiljetten att försvinna in i väggen. Jo, i väggen, på tåget, mellan fönstret och väggen, där fanns en skåra vart den slank in. Då undrade jag hur resan skulle bli när jag inte ens lyckades ta mig till Helsingfors utan käppar i hjulet. Jag lyckades dock övertala konduktören att biljetten verkligen var i väggen. Han tittade skumt på mig.

Jag kommer nog att sucka av lättnad när jag äntligen har det nya passet i handen. Ännu mer suckar jag när flyget landar i Cotonou och jag hittat Alfonso som jag skall spendera natten med i Cotonou innan vi nästa dag kör till Grand-Popo, och när jag hittat ett nytt hem åt mig. Ja, ett hem har jag inte ännu. Det fixar jag sen där. När jag om en obestämd tid sitter i mitt nya hem och anpassat mig till jobbet, människorna, hettan och vardagen kommer jag att sucka av lättnad. Sen skall jag bara vara.

Det blir flytt till Grand Popo

Vilken dag alltså. Dagen början med intervjun på Villa Karos stiftelses kontor i Helsingfors. Talade ganska länge om varför jag önskar fara dit, hur jag tror jobbet skulle vara, vad som skulle vara jobbigt osv tills hon yttrade de guld värda orden "kyllä minä sinut sinne lähettäisin". Ok. Vi talade lite till om resande och mötet med det okända. Tillslut fick jag visum ansöknings papprena i handen, telefon nummern till Air France, e-mail adresser till tidigare praktikanter och ett stort leende. Jag gick ut från kontoret som ett fån. Vad säger man nu till detta? Drömmen går i uppfyllelse. Där stod pappa som tog emot nyheten med ett jubel.

Mitt nuvarande jobb tog emot nyheten med öppna armar, ett jubel och stora choklad muffinsar. Kommer nog att sakna dessa tokar. Nu är det mycket att fundera på och planera. Hyra ut lägenheten, fixa visum, vaccinationer, söka resestipendium, förbereda sig mentalt och planera resande runt i vest afrika. Kia, min trogna resepolare, var givetvis genast med på noterna. Diskussionen handlade om ifall vi skall resa 1.5 eller 2 månader, om vi flyger hem från Cotonou eller någon annanstans ifrån osv. Ingen tvekan om att vi gör en resa efter att min praktiktid tagit slut.

Flyget skall jag boka imorgon, det är meningen att jag flyger från Helsingfors den 2 januari och jobbar fram till börja på Juni. Sen skulle kia komma till Grand Popo och vi skulle resa runt fram till slutet på juli. Perfekt. Jag går helt på övervarv och det är svårt att fokusera på ngt annat än Benin.

Lyckas jag ta mig genom urvalen och intervjun?

Ligger på soffan, rätt så matt av stegringen som jag drabbas av, och läser om Benin. Imorgon har jag intervju nr 2. Nu gäller det alltså. Jag måst övertala och bevisa dem om att jag är den rätte personen för jobbet på Villa Karo (finländskt och nordiskt kulturinstitut) i Grand-Popo i Benin. Jobbet inleds i börja av januari och håller på tills sommaren. Jobbmässigt passar det perfekt eftersom mitt nuvarande jobb, som amanuens vid Kvinnovetenskap ÅA, tar slut vid årssiftet.

Jag har redan en längre tid drömt om möjligheten att resa till Benin och jobba på Villa Karo. Helt enkelt en unik möjlighet. Att få jobba 6 månader i ett afrikanskt land som benin, lära mig om och av de lokala, känna hemlängtan, svettas, skratta, tala franska, äta lokal mat, komma bort från Finland en stund, sätta ner min väska i en obekant miljö och konstatera att detta nu är mitt hem de kommande 6 månaderna, få följa med vardagen på Villa Karo och njuta av havets närvaro. Det är det jag längtar efter.

Om jag väljs till uppdraget så kommer denna blogg handla om förberedelserna innan avfärd och om tiden i Grand Popo.